Jag gjorde det - Jag sprang mitt livs första halvmaraton

I lördags var det äntligen dags att kämpa mig igenom Tjejmilen21k. Solen sken även om det när vi klev ur bilen kändes ganska kyligt i luften.

Jag försökte ladda upp med bra frukost men jag har ju svårt för just frukost och en dag som denna med en del nervositet i kroppen var det extra svårt men jag lyckades få i mig nästan två äggmackor, smoothie och kaffe. En resorb innan jag gick och la mig och när jag vaknade pinade jag oxå i mig.

Jag hade en bra känsla i kroppen och kände mig otroligt taggad på att få genomföra det här loppet. Jag hade hela tiden intalat mig själv att försöka strunta i tid och bara satsa på att komma runt och kunna slutföra loppet. Men ju mer jag tränade desto mer tittade jag på klockan och mitt mål var till slut att komma runt på 2:17.

När starten gick sprang jag iväg på pigga ben och första fem kilometrarna gick bättre än väntat. Jag brukar ofta tycka dom är lite jobbiga när jag ska springa långt men jag lyckades hålla ett bra tempo. Hela första milen blev min snabbaste mil hittills på 1 tim och 40 sek. Så nära milen under timmen har jag aldrig tidigare varit. Men jag sprang nog första milen lite för fort för jag orkade inte fortsätta i det tempot. Så med facit i hand skulle jag nog saktat ner lite redan från början för att orka hålla ett jämnare tempo genom hela loppet. Men det är lätt att vara efterklok.

Första varvet var 12 kilometer och sedan sprang man ett varv till på samma bana. (Första varvet hade en liten extra sträcka). När jag var uppe på 16 kilometer kändes det som benen var helt slut… dessutom var vinden hemsk just då och det kändes som jag stod still vissa stunder då motvinden var så hård. Men så där någonstans mellan 16-18 km (kommer inte ihåg exakt) så stod min fina vän Linda och hejade. Jag hade ingen aning om att hon skulle komma och titta så jag bövel så glad att jag nästan började gråta. Men jag valde att försöka styra om känslorna till lite extra power i benen istället. Tack snälla!

Jag hade såklart Tommy med oxå och vår kompis Staffan. Jag sprang förbi dom tre gånger tror jag och det gav sååå mycket energi. Fick lite vätskepåfyllning en gång och det var verkligen välbehövligt just då. Grym pepp!

Drack annars vid alla vätskestationer. Försökte få i mig en mugg i farten, någon gång stannade jag och tog två.

16, 17 , 18 kilometer fick jag jobba med både huvud och ben. Så slut. Men tänkte tillbaka på hur det var att föda tvillingar, då var det liksom inte över för att den första bebisen var ute. Det var ett upplopp kvar. Och det fokuserade jag på gång på gång när det var som tyngst. Till slut var det bara en kilometer kvar och jag orkade trycka på lite extra. Jag orkade till och med spurta in i mål.

Hällde i mig en mugg vatten och satte mig för att pusta ut lite innan jag gick och mötte Tommy och Staffan. Fick en liten flaska skumpa runt halsen och det var så härligt att få bli omkramad efter loppet. Senare kom även Linda och kramades och även hon hade en flaska bubbel att hänga runt min hals. Hur gulliga supportrar?!

Tiden då? Jag gick i mål på 2.16.30. Vilket innebär att jag klarade min måltid. High five på den!

Förutom en del smärta i benen så här två dagar senare så infinner sig också en viss tomhet. Nu är det liksom över. Jag måste fylla den tomheten med nya mål på en gång känner jag.

24 maj ska jag springa vårruset med förhoppningsvis ett gäng härliga tjejer. I september blir det Tjejmilen. Men annars måste jag satsa på att bli lite starkare i benen inför nästa års halvmara. För jag ska väl göra om det va? Ja jag ska nog det……