Just nu skulle jag nog vilja påstå att vår stora tjej går igenom någon form av fas? Och ingen liten heller, det är en storm utan dess like som drar förbi.
Hon blir sju år inom kort och just nu gör hon och jag inte annat än att bråka. Och jag menar inte lite tjafs och gnabb utan vi bråkar på riktigt.
Varje morgon framförallt är total kaos. Och eftersom VARJE morgon är fyllda av tjafs och bråk så har jag inget tålamod, verkligen noll tålamod what so ever. Jag tänder till på alla cylindrar på två sekunder och när jag blir arg sätter hon sig ännu mer på tvären och skriker att det är jag som gör henne så här. Jag är verkligen den värsta personen på jorden i hennes ögon dessa stunder.
Allt hon gör tar väldigt mycket längre tid än det ska behöva och jag får tjata om varje moment som liksom ska göras varje dag. Och hon blir så arg så arg på mig. Det går inte ens att beskriva. Det ska bara göras det först och att ta på kläder innan man äter frukost (som man ändå bara petar i) är inte skönt. Och det spelar ingen roll om vi väljer kläder på kvällen, väcker i god tid osv osv. Det dyker ändå alltid upp någonting att kunna bråka om.
Det låter kanske inte så farligt men det är otroligt påfrestande både för henne och för mig. Imorse slutade det med att vi båda stod i köket och grät och jag känner mig usel, totalt värdelös som mamma som inte kan hantera detta.
Ni som gått igenom den här fasen med era tjejer, har ni tips att komma med?
Jag vill inte behöva bråka med min fina tjej varje dag 🙁
Älskade unge! Du sätter verkligen din mamma på prov ?
hej 🙂 jag har ju som du vet två tjejer som idag är nio och snart tio år <3 dom absolut bästa som hänt mig och det vet dom båda om. Men jo absolut att jag känner igen mig, att jag många gånger har känt mig och känner mig än idag att jag måste vara den mest värdelösa mamman i världshistorien 🙂 Men jag vet också innerst inne att där dom kan och törs ta ut sin ilska är där dom känner sig tryggast <3 dvs hos sin mamma 🙂 Det hjälper kanske inte att alla vet och känner med dig i dina bekymmer men det jag kan säga är att sitt i båten och försök att vara den starka och trygga punkten i hennes liv <3 hon har småsyskon som hon kanske känner tar mer tid än hon hade planerat att dom skulle ta ifrån henne 🙂
Det jag fick till råd då jag kände mig så värdelös och sårbar som förmodligen bara en mamma kan känna sig, var att se vad som tar kraften av dig.. är det så att hon vill ha en rosa tröja med de röda byxorna och dom gröna skorna så WHAT EVER! om du får en lugn stund för att hon får sin vilja igenom på morgonen när ni båda känner er stressade och trötta , kanske rent av lättirriterade för stunden.. vad gör väl det om hon får bestämma själv vad hon vill göra, äta eller ha på sig <3 bara det är lugn och ro, för då kan ni båda ladda batterierna och kanske tom hinna med en mys stund på morgonen innan skola och annat som står på tapeten 🙂
Det är ett råd som jag tog och jag kände att ja men visst du är ung och jag är vuxen, det måst ju fungera på något sätt <3 Det bästa ni har är ju varandra och förmodligen är hon väldigt lik sin mor och då kan det ju vara så att man ändå strävar efter det bästa hos båda <3 lycka till Em och om du någon gång känner att du vill höra av dig för att surra, skrika, grina eller bara va så tveka inte att slå en signal <3 jag finns här <3 Och duuu! grattis i efterskott <3
Ella är ju ”bara” 5år men har precis haft (vissa dagar fortfarande) så. Tjafs om frukost, tjafs om vad hon inte får ta med till Fsk, tjafs om att det tar 1
HUNDRA år att klä på sig och komma utanför dörren, störig…
Kanske blir ännu värre i Nikkis ålder, men kände igen det du skrev.
Jag & David bestämde att vi skulle ta upp det tillsammans. Som ett ”team”. Vi frågade Ella hur hon kände när det blev tokigt, hur hon skulle vilja att vi säger till när det är dax att gå ut osv. Att jag blir ledsen när vi bråkar osv.
Hon hade faktiskt mkt att säga och nästa dag blev det mkt bättre. Sen får vi såklart ha det snacket igen ibland.
Det kunne like gjerne vært meg som skrev dette for 6-7 år siden om Emma, vi kranglet hver eneste dag. Og det er forferdelig, men man må igjennom denne fasen hvor vondt det enn måtte være. Det eneste rådet jeg kan komme med er å være tålmodig, tell opp til 10 før man gjør eller sier noe som gjør at ting blir verre.
Kram 🙂
Ja du… ”been there, done that” och det har gått hyfsat. Idag en vuxen och väldigt ansvarstagande dotter som ringer sin mamma varje dag.?. Men det var skitjobbigt. Eftersom jag, som du, pluggade samtidigt. Men som den enastående mamma du är så fixar ni det! Det finns inget facit. Kram