jag kan inte låta bli att bli en anings sentimental en sån här kväll.
Tänker tillbaka på hur det var den där tisdagskvällen i maj 2010 när vi insåg att det nog var dags på riktigt efter att ha haft värkar till och från i nästan ett dygn.
Ville härda ut så länge som möjligt hemma så vi kollade klart på de tv program vi ville se (desperate housewifes bla) och jag tog en dusch och packade det sista innan vi till slut åkte in.
Jag var livrädd att åka in för tidigt och behöva bli hemskickad. Jag ville så gärna klara av mer än 3 cm hemma som vi fått höra på föräldrautbildningen var det vanligaste att förstföderskor var öppna när de kom in.
Därför var jag lite nervös under första undersökningen men det visade sig att jag kommit till 5cm och fick såklart stanna.
Dock fick vi ligga kvar i ett mottagningsrum ca 2 timmar. Pga att det var fullt fick vi reda på efteråt men det var inget vi led av, vi visste ju inget. Jag bara tyckte det fanns väldigt lite saker i rummet och undrade om det var där jag skulle föda.
Placerade mig på en pilatesboll i duschen och satt tydligen där väldigt länge enligt Tommy 🙂
Tror om jag inte minns fel att jag öppnat mig 7 cm när det var dags för att byta till ett förlossningsrum.
Väl där blev lustgasen ganska snabbt min bästa vän. Vilken grej alltså! Utan den vet jag inte vad jag hade gjort.
Allt flöt på bra fram till sista timmen kanske då Nikki verkade trött och hennes hjärtljud skönk. Sen är allt ett virrvarr av barnmorskor och läkare som försöker hjälpas åt för att hon ska komma ut. Ser fortf det där bestämda läkaransiktet framför mig som talar om att det han kommer göra kommer göra ont men det är nödvändigt för att få ut bebisen.
Och ont gjorde det…. Herrejävlar vilken smärta att sätta dit den där sugklockan. Som för övrigt lossnade två gånger .
Men till slut kom hon ut vår lilla prinsessa och mådde så bra så 🙂
Hon var så liten så liten och tog våra hjärtan med storm.
Idag blir hon 5 år och är fortf lika fin. Otroligt envis, omtänksam och snäll.
Kärleken är total
Senaste kommentarer