Emmelieandersson

 Idag är det ett år sedan vi åkte till Oxbackskliniken i Södertälje för att göra ett ultraljud och kolla så att allt såg ok ut med bebisen i magen.  Det var ganska tidigt i graviditeten men jag kände att jag inte kunde vänta till något rutinultraljud på att få titta i magen, en extremt stark känsla av att behöva se vad som var där inne hade jag. Säkerligen grundade sig det tidigare missfallet i denna känsla, och ett behov av att behöva se att det verkligen fanns något där inne. Egentligen var jag dock inte orolig för just det, det extrema illamåendet och tröttheten som hade drabbat mig pekade ju iaf på att det fanns något i magen.

Vi klev in på en mysig liten klinik och fick träffa en supergullig barnmorska. Vi började med att prata lite och hon frågade om jag visste hur långt gången jag var ungefär osv. Dom hade problem med värmen så det var iskallt i rummet och det bad hon om ursäkt för.

Eftersom jag sa att jag trodde jag var i v 11 ville hon göra ett vaginalt ul för att få så bra bild som möjligt. Så jag la mig i stolen och Tommy satt bredvid mig . Hon började undersökningen med skärmen vänd mot sig och ganska snabbt sa hon ”kan pappa gå och släcka lampan så jag får lite bättre bild” och när hon sa det blev jag helt kall och livrädd. Det enda jag tänkte var ”det finns inget där…. Det blir ingen bebis den här gången heller”….

Men när han kom tillbaka och satte sig sa hon ”så,  nu kan ni hålla varandra i handen (och så vände hon skärmen mot oss)…. för här har ni en bebis och här har ni bebis nr 2. 

Jag minns att mina tårar började rinna direkt, det var så otroligt häftigt att se dessa två små liv sprattla runt på skärmen. Jag minns att det såg ut som den ena vinkade. Hela jag skakade, jag blev chockad men så otroligt glad. Tommy satt nära mig och sa att han haft på känn att något var annorlunda denna gång. Hon mätte lite och berättade att dom hade varsin moderkaka och varsin hinnsäck. Hon förklarade att hon såg att det var tvåäggstvillingar men det var alldeles för tidigt att se kön. Hon berättade för oss att det var den säkraste typen av tvillinggraviditet där dom får näring osv från varsitt håll. Hon sa att detta även var förklaringen till mitt extrema illamående, det blir dubbelt hormonpåslag vid en duplex graviditet så det var helt normalt.

Jag är så otroligt glad att vi valde att göra detta ul, dels för att vi då fick veta så tidigt att dom var två och dels för att det var det enda ultraljudet under graviditeten som vi verkligen såg båda två samtidigt på skärmen och det var en otrolig upplevelse. Blir varm i hela kroppen när jag tänker tillbaka på den dagen <3

Resten av dagen var jag lite lätt skakig och gick runt i någon konstig form av bubbla kommer jag ihåg. Längtade så efter att visa bilderna för Nikki.

Så galet fantastiskt!