Denna trötthet kan jag inte ens beskriva med ord, men jag kan ärligt säga att jag nog aldrig varit så trött som jag varit sista tiden. Inte ens under mina graviditeter… Idag trodde jag för en stund att jag skulle somna sittandes vid köksbordet när jag satt och fikade med min vän Karin som även är gudmor till Allie och Louie. Men det gjorde jag tack och lov inte, jag tog istället både en och två koppar kaffe till och fortsatte pratet lite till medans barnen lekte.
Men när hon åkt hem med sina grabbar la jag mig på golvet i lekrummet och somnade rätt hårt och vaknade sedan när Nikki kom med middagsönskemål…
Gissar att tröttheten beror på en kombination av den oro/stress som hängt över oss sista tiden och att det inte är en lugn sekund med tvillingarna just nu.
Jag är ju inte den som tyckt det varit speciellt jobbigt attha bebis/bebisar med allt vad det innebär med utebliven sömn och matningar osv… Nu däremot ska jag erkänna att det känns att jag lever. Tempot, ljudnivån, passandet och sömnlösheten börjar kännas ganska rejält.
Nu låter det här väldigt gnälligt och det är inte min mening … Imorrn drar jag på Loppis höstevent och tankar lite energi.
Nu ska jag mysa med mina stora hjärtan i soffan, det om något ger oxå energi <3
Min lilla envisa härliga busiga unge!
Senaste kommentarer