Emmelieandersson

 Innan denna rosa månad är över skulle jag vilja dela med mig av ett gammalt inlägg jag skrev i en gammal blogg för ungefär 5 år sedan… Jag erkänner att jag fortfarande blir ganska skakig när jag tänker tillbaka på det här, fy så rädd jag var.

27/12-2011

I somras hittade jag en knöl precis över mitt högra bröst, t

Tänkte inte så mycket på det just då men eftersom den sedan inte försvann började jag såklart fundera på vad det var och tänkte att den kanske borde kollas upp.., Så jag bokade en tid på vårdcentralen där läkaren kunde konstatera att den borde undersökas vidare på mammoenheten i Etuna…

Läskigt… Blev livrädd… Hade nog hoppats att läkaren skulle säga ”nej det är ingen knöl du inbillar dig ” men nu skulle den alltså kollas upp… Med trippeldiagnostik vilket innebar mammografi, ultraljud och provtagning (biopsi).

Fick tid i Eskilstuna och kvällen innan besöket bröt jag ihop totalt… Jag var livrädd! Tänk om jag hade cancer!?
Dock blev det bara en vanlig undersökning då något blivit fel i remissen… Läkaren var superbra, väldigt sympatisk och förklarade att min oro var helt normal och att det var en normal reaktion att gråta eftersom man inte vet.

Blev sedan kallad ytterligare en gång och då började vi med mammografi, Det gjorde inte alls ont förutom när plattan pressades över knölen… Annars var det en ok undersökning.

Sedan väntade ultraljudet, det var en kvinnlig läkare som tyvärr var ganska dålig på svenska och ännu mer tyvärr väldigt osympatisk. Hon hittade först inte ens knölen och jag försökte förklara att den var lättast att känna när jag satt upp.. Dessutom tröck hon jättehårt med ultraljuds grejen… Fick sitta och ligga sitta och ligga… Sedan kom det in ytterligare en kvinnlig läkare, lika brysk hon tyvärr 🙁
Jag som tidigare fått träffa så bra läkare och nu dessa två!!
Vi kommer göra prov också sa den ena och då hörde jag att sköterskan som också var i rummet började prassla…
Sedan rent ut sagt körde läkaren bara in en gigantisk nål i mig och hackade den in och ut i knölen… jag grinade som ett litet barn… Det gjorde så himla ont.  Jag hade önskat att hon åtminstone sagt till att nu sticker vi…
Sköterskan försökte lugna mig och säga att jag vet att det gör ont… Tommy fanns där som ett skönt stöd och höll min hand…
Till er som sett på tv hur dom gör fettsugningar kan jag säga att typ så körde dom nålen in och ut i knölen för att försöka få ut lite vätska eller vad dom nu ville ha ut… Sedan tog dom ut nålen och bad mig sätta mig upp… Och så började dom om igen! Damn! Ofattbar smärta!
Mitt huvud exploderade i en grym huvudvärk när vi gick ut därifrån.

Sen har vi väntat och väntat på att få åka och få provresultaten. På väg dit var jag dock så nervös att jag inte visste varken ut eller in, målade upp en mängd olika scenarier framför mig och försökte föreställa mig hur läkaren skulle lägga fram resultatet om det var positivt eller negativt. Tänkte på Nikki… Min älskade unge, och på Tommy som satt bredvid, oj vad jag älskar dom!

Fick komma in till läkaren och få beskedet att dom inte sett något konstigt eller farligt, han undersökte mig ändå men sa att han inte var det minsta orolig och det skulle inte vi heller vara!
Den lättnaden är obeskrivlig, den där oron önskar jag inte någon.

Men helvete rent ut sagt så jobbigt det varit… Lider med alla som drabbas av dessa hemska sjukdomar. 

Fy det är ju flera år sedan men minns fortfarande hur hemskt detta var.

 Jag är glad att Bröstcancer uppmärksammas lite extra så här i oktober varje år. Ingen kan ju göra allt men alla kan göra något.